Dofttickan – en anisdoftande skatt i gammelskogen

Det finns svampar man måste leta efter med ögonen, och så finns det svampar som avslöjar sig med näsan. Dofttickan, Haploporus odorus, tillhör den senare kategorin. Den sprider en söt, kryddig doft av anis som kan kännas långt innan man upptäcker den på trädstammen. Själva fruktkroppen är vitgrå, seg och ofta flera relativt stor, men ändå diskret i sin framtoning. Det är doften som gör mötet med arten så minnesvärt.

Liv på gamla träd

Dofttickan har specialiserat sig på grova, åldrade lövträd, framför allt sälg. Den slår sig gärna ner på träd som har skadats eller är på väg att dö, ofta någon meter upp på stammen. Där kan den leva i många år och långsamt bryta ned veden. Sälgen spelar en central roll i skogens ekologi genom att ge livsutrymme åt mängder av insekter, lavar och svampar. Dofttickan är en av dess mest fascinerande följeslagare.

En signal om höga naturvärden

Att stöta på en doftticka i en skog är som att hitta en hemlig kod om att här finns något unikt. Arten räknas som en så kallad signalart, vilket betyder att den indikerar en miljö med höga naturvärden. Där den trivs finns ofta också andra sällsynta arter som är beroende av gamla sälgar och aspar. En växtplats med doftticka är därför inte bara värdefull i sig, utan också en symbol för hela den biologiska mångfald som ryms i lövrika gammelskogar.

Arten är hotad

I dag är dofttickan klassad som sårbar på den svenska rödlistan. Den största faran är att dess livsmiljöer försvinner i takt med att skogsbruket förändrat landskapet. Gamla sälgar fälls, lövrika områden ersätts av granplanteringar och döda träd tas bort. Allt detta gör att svampens naturliga hem krymper. När de gamla träden försvinner mister också dofttickan sin plats i skogen.

Människan och dofttickan

Dofttickan har haft en stor plats i vår kulturhistoria. Carl von Linné berättade redan på 1700-talet att samer använde svampen som parfym. Studier har också hittat att allmogen under samma tid använde den som både krydda i mat och som doftspridare i klädkistor. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal användes den i folkligt bruk som krydda i bland annat risgrynspannkaka, välling, rågbullar och messmör. Den ovanliga aromen gjorde den till ett uppskattat inslag i vardagen.

En påminnelse om skogens skatter

Dofttickan är mer än en svamp. Man kan säga att den är ett möte mellan natur och kultur, mellan gammelskogens tysta kretslopp och människans historia. Att skydda dess livsmiljöer betyder inte bara att bevara en enskild art, utan också att värna de gamla lövträdens rika värld och de historier som formats kring dem. När dofttickans doft sveper genom skogen påminner den oss om värdet av det vi ännu har kvar och om hur mycket vi riskerar att förlora om vi inte bevarar dessa miljöer.