Skogens värde – vårt naturarv, ett levande kulturarv

Vi är så glada och tacksamma på Naturarvet att Margareta Ihse, professor emerita Naturgeografiska institutionen, Stockholms universitet har velat dela sina tankar om skogen med oss och med er läsare. Som första kvinnliga doktor i naturgeografi, docent och professor i ekologisk geografi har hon bidragit till bland annat både Naturvårdsverkets och Lantmäteriets förbättrade satellitbilder över landskap och vegetation. Förutom det är Margareta ledamot i Naturvårdsverkets vetenskapliga råd för biologisk mångfald samt har varit vice preses i Kungliga Skogs- och lantbruksakademien, ledamot i Konung Carl XVI Gustavs 50-årsfond för vetenskap, teknik och miljö, ledamot i Svenska naturskyddsföreningens riksstyrelse samt i WWF. Hennes bidrag till förståelse och kunskaper inom biologisk mångfald, natur och landskap har betytt mycket för hur många i vårt samhälle idag har förståelse för och ser på skogens värden.

Skogens värde – vårt naturarv, ett levande kulturarv

En personlig betraktelse om värden i skogen av Margareta Ihse

”Den som lyss som liten slarv till skogens sus, får annat arv än den som föddes vid en gata.”

Det skrev Verner von Heidenstam för mer än hundra år sedan. Det man blir präglad på i barndomen, bär man omedvetet med sig i hela livet. Skogens sus ger en annan känsla, en annan förståelse och en annan anknytning till skogen än gatans brus. När Verner Heidenstam skrev detta, hade väldigt många egen erfarenhet av skogens sus, eftersom 75 procent bodde på landet. Idag bor över 90 procent i städer och tätorter, och de flesta har således idag inget skogsarv med sig. Det tror jag kan vara en viktig orsak till att debatten om skogen idag blir så infekterad, när både den djupa förståelsen och den egna kunskapen om känslan i skogen har försvunnit från väldigt många. Skogen blir bara en kuliss, ett betraktelselandskap, som man kör igenom.

Min etiska grundsyn innebär att vi måste använda jordens resurser varsamt och med vördnad för det levande, att vi har ansvar för kommande generationer och att vi inte får förbruka resurserna i vår livstid. Sedan jag var barn har jag strövat i skogen, i olika slags skogar; skira bokskogar, ljusa björkhagar, blåbärsrika granskogar och svamprika blandskogar. ”Skogens sus”, det arvet är en väsentlig del av min livsluft. I skogen finns mina rötter. I skogen hämtar jag lugn och trygghet, glädje och inspiration. Skogens gamla träd ger mig perspektiv på tiden, på mitt eget liv.

Linne sade ”Om du inte känner till namnen försvinner också din kunskap om tingen”. Att kunna namn på det jag ser i skogen ger mig en fördjupad upplevelse och är till stor glädje, att känna sig hemma när man känner igen de vanliga arterna omkring sig, men också glädjen i att hitta nya eller sällsynta arter. Jag upplever skogen så mycket mer intensivt. Med kunskap får man en vidgad förståelse för skogens ekosystemtjänster och om samband och komplexitet i skogen. Kunskapen om arter är inte längre vardagskunskap för så många idag. Men man behöver inte kunna arter för att älska och högt värdera skogen. Skogen är ju värdefull på så många sätt, men ofta lyfts bara de ekonomiska värden fram. Man glömmer eller bortser , framförallt från de biologiska, de etiska och de estetiska värden. När de ekonomiska intressen dominerar, blir skogens värde bara vad träden är värda för tillfället. De andra delarna i skogens ekosystem är som de inte funnits. Men skogen är så mycket mer än träd, många ser inte skogen för bara träd.

På samma sätt som man kan säga att skönheten i ett konstverk ligger i betraktarens ögon, så vill jag påstå att värdet i skogen ligger i betraktarens kunskap. Och trots all kunskap och all forskning är vår kunskap om de ekologiska värden och den biologiska mångfalden väldigt begränsad, alldeles för dåligt känd och helt undervärderad.

Jag vill här fördjupa mig lite mer i de biologiska värden, den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald är ett svårt begrepp, men det är välkänt sen 1980-talet och används i internationella förhandlingar, även om det inte är ett vardagsord för de flesta av oss. Diskussionen om biologisk mångfald i Sverige har många gånger bara handlat om hotade arter, och hur dessa hotade arter är i vägen för samhällets utveckling, som den lilla orkidén knärot i skogen och salamandern i dammarna. Biologisk mångfald är så mycket mer än hotade arter. Det är variation mellan arter, vilket betyder att det finns många olika arter, som är bra på olika saker; oftast inte så många av varje art, men många olika. Det är också variationen inom arter, dvs den genetiska variationen, och variationen mellan ekosystem, de naturtyper som ger livsförutsättningar, habitat, för olika växter och djur, däggdjur, fåglar, fjärilar och insekter, och också det vi inte ser, svamparnas mycelium under träden och alla bakterier, svampar och mikroskopiska djur i marken. Många av arterna, som den ikoniska fågeln vitryggad hackspett är ett slags signalarter, som visar genom sitt val av livsrum, att den biotopen har stora variationer och stora värden också för många andra arter. Vi vet en del både om de hotade arterna, och hur deras skydd skall se ut. Men de hotade arterna är bara en bråkdel av alla de arter som behövs, för att få ett funktionellt, robust och motståndskraftigt ekosystem, ett resilient ekosystem som tål störningar och som kan byggas upp igen om det förstörs. Det är en försäkring för framtiden.

Den biologiska mångfaldens alla arterna är som trådar i livets hängmatta. Om hängmattan är tät och vävd av många trådar bär den oss säkert och länge, och vi kan vila tryggt. Men om vi hela tiden försvagar den och drar ut den ena tråden efter den andra, genom att utrota arter eller göra dem hotade, så vet vi inte när väven brister. Vår makt att utrota andra arter, av okunnighet eller nonchalans, är ett hot mot själva livet. Övergripande utgör mångfalden av arter vårt samhälles grundläggande förutsättningar, grunden för vår ekonomi, och basen för långsiktigt hållbar utveckling. Och ändå sätter vi inte värde på den.

Olika arter har olika funktion i ett ekosystem, och vi vet en hel del om hur de samverkar, men vi vet långtifrån allt hur detta komplexa system fungerar. Och hur duktiga ingenjörer och biologer vi än är, kan vi inte efterlikna sådana naturens system. Vi kan inte ens göra en enkel liten björk (sa Tage Danielsson en gång). Vi kan varken bygga upp växter, som fotosyntesen gör från sol, luft och vatten, eller bryta ner organismer till sina beståndsdelar så de kan användas på nytt som byggstenar, i ett kretslopp. Vi vet däremot en hel del om de organismer som utför denna ekosystemens gratistjänst; skalbaggar, flugor, svampar, bakterier. Om de inte fanns så skulle det ligga kvar döda djur eller fullt med spillning kvar ute i skogarna. Skogens ekosystem gör inte som vi, det lämnar inga sopberg- och det arbetar under långa tidsperioder – hundratals år eller mer. Ändå är vi inte rädda om livsmiljöerna för dessa arter, när vi hanterar skogen som vi gör med dagens skötsel med kalhyggen och planteringar av monokulturer.

Människan är en del av naturen, och vi kan inte leva utan det som ekosystemen producerar åt oss. Vi befinner oss i toppen av en näringspyramid, och är beroende av alla växter och djur som finns under oss. För att våra grundläggande fysiska behov av mat och dryck, kläder och skydd ska uppfyllas måste vi få resurser från naturen. Att ekosystemens funktion bibehålls är då absolut nödvändigt. Deras funktion kan inte bibehållas utan att byggstenarna finns där, det vill säga arterna – och därmed den biologiska mångfalden.

För mig ger den biologiska mångfalden vårt samhälles grundläggande förutsättningar, från början och många generationer framåt, ja för hela vår framtid. Våra föregångare gav oss som lever idag förutsättningar att hantera olika situationer och få behov tillgodosedda, genom att de inte utarmade mångfalden av arter. Det har levt människor i Sverige i minst 6 000 år. Idag tär vi på kapitalet, på lagret av naturresurser av arter och ersätter det inte alls eller väldigt dåligt. Vi har ett etiskt ansvar att ge framtida generationer samma möjligheter, som vi själva haft, det vill säga att bevara och bibehålla mångfalden, som en försäkring och resurs i en osäker framtid. även om vi idag inte vet nyttan av den.

Vi har inte ärvt skogen av våra föräldrar, vi har den till låns från våra barn.

/Margareta Ihse