Björksäter 28 maj 2023
Tage Danielsson fastslog 1979 i sin berömda monolog om sannolikheten att ”det är som man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt”, och med det åsyftade han kärnkraftsolyckan i Harrisburg samma år. Faktum är att olyckan också förändrade sättet att beräkna sannolikheten för olycksrisk. Det gamla ordspråket många bäckar små gör en stor å fick genomslag inom kärnkraftsindustrin. Men någon större genomslagskraft för risktänkandet i samhället i övrigt fick vare sig olyckan eller Tage Danielssons text.
Växthuseffekten – det vetenskapligt bevisade sambandet mellan ökande koldioxidhalt och ökande temperatur i atmosfären – är ett klockrent samband som har varit känt sedan Svante Arrhenius förklarade det 1896. Att människan genom industrialisering och ökad konsumtion kraftigt bidragit till ökande koldioxidhalter har varit känt nästan lika länge. Varthän det barkar om koldioxidhalten i atmosfären och därmed den globala temperaturen fortsätter öka har också slagits fast genom otaliga studier. Vetenskaplig konsensus råder om att människan behöver dämma upp sina bäckar för att minska risken för katastrof.
För den stora ån må kännas bekväm att paddla fram på. Men många åars öde är en stor flods överflöde. Floden är ännu mer bekväm att färdas på. Du kan koppla av och roa dig på en flodkryssning. Floden för dig lugnt fram i världen – tills den svämmar över eller når ett vattenfall. Vi små bäckvarelser överlever inte kraften i katastrofen. Av det kan vi lära oss att vi behöver vara måna om vår egen bäcks flöde för att inte genom dikning föra över problemet med klimatet längre ner i systemet.
En stor å som vi kan påverka är skogsindustrin. Den ån vill genom dikning av små tillrinnande bäckar och tillrättalagda sträckor av åns fåra skapa snabba flöden av råvara från skog till floden av konsumtion och överflöd. Genom att skydda större arealer av gammelskog kan tillflödena begränsas. För gammelskogen är vår bästa landbaserade kolsänka. Och vår minimala insats består i att avstå från att förstöra den. Så hur gör vi det?
Vi återvänder till tankarna om sannolikhet. Av Sveriges hela landareal om 41 miljoner hektar är 22% improduktiv kalmark eller myrimpediment. Resterande 78% är ”produktiv” mark. Om människan inte fanns skulle hela den arealen vara naturskog med väl fungerande ekosystem. Idag ser det istället ut så här. Av 78% produktiv mark är:
Av den 3% frivilligt avsatta skogsmarken är det mycket som är fragmenterad i isolerade små öar av gammelskog, t.ex. oskyddade nyckelbiotoper. Pga certifieringarnas krav utgör dessa små öar oftast ca 5% av en fastighet. Det betyder att det inte är rationellt möjligt att skydda det mesta av den kvarvarande oskyddade gammelskogen, som i stället fortsätter att avverkas i högre takt än den skyddas.
När jag går igenom alla skogsfastigheter som är till salu i Sverige just nu (ca 400 st) och lägger till de knappt hundra som sålts hittills i år så får jag vara glad om ett par av dem, alltså ca 2 på 500, uppfyller kriterierna, att huvudsakligen vara gammelskog, för att kunna förvärvas av Naturarvet. Sannolikheten är större om Naturarvet har tillgång till kapitalet för att förvärva skog som under en kort tid är till salu. Just nu är tillgången på kapital begränsad och halverar därmed sannolikheten för ett förvärv till ca 1 på 500. Nyligen föll en bokskog i Skåne bort pga att vi inte hade tillräckligt med pengar.
Detta kan enkelt åtgärdas genom att vi alla bidrar med mer gåvor och ser till att fler blir givare i Naturarvet. Det borde inte vara så svårt för oss små bäckvarelser att förstå att det är genom att ta hand om bäckens flöden som vi undviker katastrofen längre ner i avrinningssytemet. I stället för att göda flödet av fortsatt konsumtion av skogsmark, som vi vet leder till en snabbt annalkande katastrof, så kan flödet dämpas genom att gräva ner mer av våra pengar i skogsbacken.
Låt pengarna bidra till permanent skyddad gammelskog genom att ge gåvor till Naturarvet. Ge bort gåvor så att fler kan se möjligheten med att ta hand om våra sista Gammelskogar. Börja med mor idag och bli samtidigt skogsfadder och fortsätt så fort tillfälle ges att ge bort det finaste jag vet – en bit av en gammelskog som genom Naturarvet bevaras för arternas och klimatets skull för nuvarande och framtida generationer. Tillsammans kan vi bevara det sköra livet på jorden!
Lo Jarl, Verksamhetsledare, Ekolog, Naturarvet