Björksäter 3 oktober 2022
I helgen skrev Sverker Lenas i DN om att skogen i Norden och Baltikum går från kolsänka till utsläppskälla. Avverkningstakten ökar samtidigt som skogens förmåga att binda kol minskar.
I Estland har skogssektorn på egen hand blivit en utsläppskälla. Avverkningsvolymerna har ökat kraftigt för att fylla på behovet av bränslepellets i flera europeiska länder, bl.a. Sverige. Skogen bokstavligen eldas upp. Det är också ett öde som den lettiska skogen går till mötes.
I Finland har skogssektorns kolsänka minskat dramatiskt och sammanräknat med jordbrukssektorn är den finska markanvändningen totalt sett nu en utsläppskälla. Även här anges en kraftigt ökad avverkning och en för ung skog ligga bakom. Ändå är alla inom skogssektorn chockade över den negativa utvecklingen.
I Sverige minskar nettoinlagringen, som i stället borde öka. Ökad avverkning och minskad tillväxt anges som orsak. En del forskare tror inte att skogssektorn i Sverige skulle kunna bli en utsläppskälla, förutsatt att avverkningsvolymerna inte ökar ytterligare. Andra varnar för att det redan har skett ett trendbrott och att det inte finns några tecken på att avverkningstakten stannar upp.
Samtidigt visar Skogsstyrelsens nya fördjupade utvärdering av miljömålet Levande Skogar, precis som de fem tidigare utvärderingarna, att målen inte kommer att nås med dagens åtgärder. Dessutom är trenden negativ och utvecklingen går åt fel håll. Det beror på förlusten av naturvärden knutna till skogar med lång kontinuitet (gammelskogar).
När sådana värden går förlorade kan dom inte återskapas inom överskådlig tid. Med skogssektorns metoder att kalavverka gammelskog, köra sönder och harva marken, plantera med framavlade frön av ett trädslag och regelbundna röjningar och gallringar av alla andra träd än de som ger den önskade fiberråvaran, är det aldrig nånsin möjligt att återskapa.
Förlusten av den genetiska bredden i gammelskogarna med träd som är flera hundra år gamla och alla åldrar däremellan är förödande, inte bara för den biologiska mångfalden, utan också för skogens resiliens. Den gamla skogen med flerhundraåriga träd och svampar kan stå emot även svåra torkår och fortsätta lagra in kol, även om inlagringen tillfälligt minskar.
De nya plantagerna av gran och tall kommer inte att klara framtidens utmaningar med klimat och ekosystem-kollapser. Forskning efter torkan 2018 visar att en snabbväxande skånsk granplantering i 40-åsåldern tappade hela sin nettoinlagring av kol pga av stressen som planteringen inte klarar att möta. En effekt som dessutom kvarstod påföljande år med normalt väder.
Det finns en risk för att de modeller som används av skogssektorn för att beräkna kolinbindning och kolavgång från skog, trots de dystra resultaten och prognoserna, ändå underskattar den negativa trenden. Det går inte att jämställa kolbalans i skogsmark med tillväxtvolym och avgångsvolym i trädbiomassa.
Skogens ekosystem är mer komplicerat än vad skogssektorns analyser med plus och minus i virkesvolym kan visa. Det finns forskare som i stället utgår från att det största kollagret (70%) i våra boreala skogar finns i marken. Dom pekar på marksvamparnas avgörande roll för skogsekosystemets förmåga att binda in kol.
Forskning som bygger på faktiska mätningar av kolbalansen med höga master i skogen, har påvisat att gran-planteringar som befinner sig i maximal tillväxtfas vid 40-50 års ålder, ändå kan bli en utsläppskälla. Markens förmåga att binda in kol förändras dramatiskt genom att marksvampfloran är ur balans och inte får tillräckligt med näring från de unga granarna. I stället avger marken kol pga nedbrytningsprocesser.
Det är hög tid att sådan forskning tas på allvar och att beräkningar av skogssektorns kolskuld modifieras. Jag är övertygad om att en analys som bygger på faktiska mätningar, och inte förlitar sig till kalkyler baserade på virkesvolymer, kommer att visa att skogssektorn redan nu är en utsläppskälla. Ett problem som skogssektorn då måste ta itu med är hur skogsplanteringar som är utsläppskällor ska hanteras. Har vi råd med ”skog” som läcker kol till atmosfären?
Kommer stat och industri ta sitt ansvar? Utsikterna för en förändring inom skogssektorn verkar obefintliga. Det finns ett gäng kakburkar med billig råvara (gammelskog) som kan fylla på skattkistorna. Burklocken öppnas i rasande takt och kastas bort. Gammelskogen i kakburkarna skimrar som oemotståndligt grönt guld som bara är att roffa åt sig. Och vem kan både äta kakan och ha den kvar?
Enda sättet att stoppa utarmningen är att låsa in de sista kakburkarna med gammelskog i ett säkert kassaskåp. Beslut om naturreservat är inte långsiktigt säkert. Det har Sveriges riskdag redan gjort klart i våras, när den godkände miljö- och jordbruksutskottets tillkännagivanden om att underlätta belut om att upphäva skydd av skog samt att öka åtgärder mot granbarkborre i skyddade områden.
Vill du tillsammans med många andra säkra några värdefulla kakburkar med gammelskog för framtiden så är Naturarvets förvärv av skog det säkraste alternativet. Det är insamlingsstiftelsens stadgar som låser in kakburkarna med förvärvad gammelskog för all framtid, skyddad från avverkning, andra skogsbruksåtgärder och från framtida försäljning.
Det kostar pengar att köpa skog. Pengar som samlas in från många. Din insats är därför avgörande. Tillsammans bevarar vi det sköra Livet på Jorden!
Lo Jarl, Verksamhetsledare, Ekolog, Naturarvet